Den 29 mars 2009 kl: 01:05
Jag har en underlig känsla…
En känsla som ger mig djup tillfredställelse…
Det känns som om den mystiska och orealistiska världen med all dess ambivalens håller på och får ordning.
Jag måste säga att det är svårt för mig och beskriva min känsla
Men jag gör ett försök.
När jag var ung, 10, 15, 18… då kändes världen som en fantasi, som en dröm med alla dessa actionhjältar, äventyr, fantasier som fanns runt omkring mig och fyllde min atmosfär.
Det var som om jag inte var ensam om att ha denna känsla utan alla som ”spelade sina roller” i den dåvarande världen kände samma sak.
En mycket ytlig uppfattning om världen som baserades på känslor.
Men nu har allt börjat ändras…
Allting börja bli mer realistisk, man kommer ur denna odödliga filmvärld och konfronteras med verkligheten
Och det verkar som om jag inte är den enda som har denna känsla
Alla de som fanns i min omgivning då och nu har börjar inse realiteten oavsett om de var barn, vuxna eller gamla då denna värld uppfattades som banalt.
Det är just det som är det intressanta med det hela, oavsett ålder så verkade det som om alla levde i denna orealistiska värld medan de nu börjar få insikt om den mörkare och seriösare verkligheten.
De försöker nå ett högre mål, de har blivit trötta på detta triviala liv.
Jag såg på dokumentären ” ett annat sätt och leva” i SVT för ett tag sen.
Det handlade om denna kvinna som var både tandläkare, läkare och specialist. Hon hade en stor villa, en fin motorcykel och så mycket pengar hon kunde önska sig. Men hon var ändå inte nöjd och tyckte att det enda hon inte gjorde var att leva. Så hon gav sig iväg till denna ö utanför Indonesien för att leva med en stambefolkning under en kortare period och komma bort från detta falska liv.
Hela tanken är att det fanns en tid då vi var nöjda med detta liv som vi hade åstadkommit och ju mer rikedomar vi skaffade oss ju mer sjönk vi in i den och blundade för resten av världen.
Nu vill vi inte blunda längre .
Ett annat exempel är filmen JCVD där Van Damme i denna märkliga film innan slutet plötsligt kopplar bort sig från filmen och börjar prata med tittarna på den mest personligaste planet. Han pratar om hur han haft rikedomar, rest världen runt och bott på så många Hotel och ändå velat ha mer.
Och han anklagade sig själv för att vara odugligare än andra och inte åstadkommit någonting i hela sitt liv.
Vad är det som får folk och öppna ögonen i dessa tider och glömma sina karaktärsroller som de blev tillfogade utan att vare sig tänka eller klaga på de innan?
Är det för att han har blivit så pass gammal att han börjat tänka på livets mening eller ligger det någonting i själva tidsepoken som vi just nu befinner oss i som ger oss detta behov att sluta lura oss själva och ta och titta in i verkligheten?
Jag har inget svar på denna fråga men visst är det någonting som har förändrats. Om det är finanskrisen som har fått vissa att känna det beska livet kanske? Är det för att vi sett de förödande konsekvenserna av krigen i Afghanistan och Irak som var som ett äventyr innan den blev till en blodig och långvarig realitet som än idag skördar liv varje dag? Är det för att världen har fattat hur barnsligt det är att vilja bevisa sin nations virilitet och maskulinitet genom att attackera andra länder?
Oavsett vad som har fått oss och se lite av den mörka verkligheten så är jag glad.
Ingen ska behöva blunda för sista gången i en dröm. Alla ska kunna vara klarvakna innan de lämnar denna värld.
Och jag är glad att vi har fått upp ögonen mer
