Min väg
Jag går runt och frågar folk om deras liv…
Jag går runt och frågar de ”ovanliga” människorna om deras liv…
Vad de känner vad de tänker och vad deras livsåskådning är…
För att med denna grund kunna välja min väg..igen..även om jag inte exakt vet hur den går…
Jag har gått runt och pratat med folk, de mest drabbade, utstöta, ovanliga, de som folk kanske inte ens bryr sig om att fråga någonting om, för det kanske får de att känna skuldkänslor för att de utnyttjar de, eller för att det får de att tänka på saker som inte är själviskt vilket i detta samhälle nästan är en självklarhet för varje individ.
Jag har frågat prostituerade från Paris till Thailand om hur de känner sig, varför de gör det de gör, och vad de önskar sig mest här i livet, det har fått min själ att flamma upp.
Anledningen till att jag frågar? i grund ligger nog mitt eget beslut som jag vill förstärka.
Men innan jag gör det måste jag vara säker på livets alla sidor, olika människors syn på livet, och om mitt beslut verkligen är värt att ta.
Första gången jag tog mitt beslut hade jag aldrig forskat om detta. Jag var för ung och oerfaren, det enda jag gjorde var att ”anta” att det som jag tänkte var rätt om livet och människors syn på den.
Men nu kan jag själv få bevis för om det är värt att vara som de, nu får jag veta om de verkligen känner sig inlåsta i en ond cirkel där de inte kan hitta ut. Eller om det verkligen finns de som är nöjda och njuter av detta ”liv” och har en livsåskådning som tillfredställer de frågor som de har om ” livets mening”. Men än så länge har jag inte fått något bevis för detta.
Jag saknar dig…
Jag saknar månen, och den fulla stjärnhimlen som gud brukade dra över mitt huvud som ett lakan av glimmer, så fullt av stjärnor så att jag blev bländad när jag lyfte huvudet mot skyn…
Jag saknar dig, ditt kalla järn i vintermörkret mot mina frusna spruckna händer som hade slitits ut av all bensin och olja som jag har hanterats med, för att hålla dig ren.
Sist då jag såg dig var då jag tillsammans med andra ombads att lämna dig i den lastbil där jag la dig på alla andra motstycken som låg på högar, en hög av järn som hade förlorat sina ägare och som skrek av ångest medan soldaten i kamouflage tittade på.
Jag vet att jag inte alltid har varit god mot dig, ibland låtit damm sitta på dig och t.o.m. sett dig rosta, du kanske inte saknar mig för det, men du ska veta att jag tänker på dig jag undrar om du fortfarande ligger i samma mörka rum eller om du har fått en annan ägare som har fått ett jobb som soldat av ”befrielsearmén” med de 50 stjärnorna på sin flagga.
Jag saknar den varma brasan som gav min själ nytt liv när den värmde mig i mitten av natten medan jag hörde hundarna yla i öknen längre bort.
Mina ögon som jag knappt kunde hålla öppen, och då min största önskan var en riktig sömn efter flera år av arbete och sömnbrist.
Jag saknar de hundar jag brukade mata med kex som jag hade fått för min vaktpost, hur ni verkligen uppskattade det och hur ni blev ”mina bästa vänner”, för ni var vilda hundar, ni vet nog inte ens att folk brukar ta hand om er i en annan del av världen och att få mat av bästa kvalité är en daglig självklarhet för dem.
Jag går runt och frågar folk…inte för att vilja skriva ett artikel, en poesi, eller av nyfikenhet
Jag frågar folk för att ta reda på sanningen om denna värld och kunna ”välja vägen”
”min väg”
Amir Yaghmai
بهاران
بهار و نوروز در راهست. مبارک باد
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر